Oui 45 - Non 55 = kris i Europa!?

Sitter och tittar på valvakan på franska TV5 och nu kom den första vallokalsundersökningen som tyvärr pekar mot ett väldigt tydligt nej: 45,0 oui och 55,0 non. SvD:s utmärkte Rolf Gustafsson avslutade sin alltid läsvärda söndagskrönika på följande sätt:

"Ärade medborgare! Ett stort tack till president Jacques Chirac! För fem år sedan gav han oss fördraget i Nice. Då stod vi vid avgrundens brant. I kväll har han tagit oss ett stort steg framåt."

Hur steget ut i avgrunden ser ut återstår naturligtvis att se, de närmsta dagarna och hur Chirac agerar kommer att ge en första fingervisning. Tankesmedjan Centre for European Reform är en av många som menar att EU nu står inför sin värsta kris någonsin, men att det som vanligt måste finns en väg framåt. Om du kombinerar orden "Europe" och "crisis" i en Google-sökning får du runt 13 600 000 svar, men tidigare kriser har ofta fått en lösning tack vare ett tydligt politiskt ledarskap - detta krävs mer än någonsin nu. Charles Grant har skisserat en intressant väg framåt i en debattartikel i FT, vissa delar (till exempel att ett omdelbart EU-toppmöte är nödvändigt för att visa handlingskraft) är väldigt lätt att hålla med om.

Sympatisörerna till mina partivänner i det franska socialistpartiet har röstat ungefär som väljarkåren i helhet: 45 procent ja och 55 procent nej. Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att deras nej är väldigt annorlunda jämfört med det EU-hat som finns i vissa svenska vänsterkretsar. När många av mina vänner inom det franska socialistiska ungdomsförbundet röstade nej idag var det ett taktiskt nej: de hoppas kunna korta och omförhandla den nu föreliggande texten och omedelbart komma närmare ett socialt och federalt Europa med mer överstatlighet. Jag delar deras vision men tror att det bästa hade varit ett tydligt ja till den konstitution vi nu har att ta ställning till. Rasisten Jean-Marie Le Pen röstar också nej men av andra orsaker och jag tror att en omförhandling i ett klimat där högern i Europa idag är stark kan omintetgöra många av de framsteg som konstitutionen faktiskt innebär.

Kanske kanske kan det franska nej:et innebära skärningspunkten i Europas historia som sett i historiens backspegel innebar att vänstern tog sig samman över nationsgränserna för att bygga ett socialt Europa, samtidigt som regeringscheferna slutligen insåg att EU måste förankras och utvecklas i bättre dialog med unionens medborgare. You may say I am a dreamer but I am not the only one, och lite optimism behövs mitt i bedrövelsen. Nu ska jag fortsätta att njuta av de heta politiska studiodebatter som kännetecknar fransk politik.