1988 fogades ett nytt namn till raden

I det berömda jultalet om bombningarna av Hanoi julen 1972 underströk Olof Palme att mänsklighetens illdåd ofta förknippas med olika namn. Våren 1988 fogades ett nytt till raden: Halabja i den kurdiska delen av Irak. Nu står jag vid minneskyrkogården i närheten av Halabja Memorial Center och pratar med Nariman Ali Mohamad. Det är stekhett, dammigt men Narimans historia gör att jag till och med glömmer att flytta mig ett par sköna decimetrar in i skuggan, där Nariman rutinerat har placerat sig.

– Jag var nio år gammal när Saddams arméer anföll oss kurder i Halabja med gas. Jag var hemma med min familj när vi kände en doft av äpplen och vitlök. Vi tittade ut på gården och såg att våra djur betedde sig konstigt. Vi sprang till ett skyddsrum och därför klarade jag mig, berättar Nariman sakligt. Men med vad jag uppfattar som ett litet darr på rösten tillägger han: Två av mina bröder hann aldrig dit.

Gasattacken döda sammanlagt drygt 5000 kurder och var den brutalaste delen av ett större anfall som den irakiska armén genomförde. De totala kurdiska dödstalen översteg 180,000. I det lilla centrets mitt finns ett runt minnesmärke med en kurdisk flagga som hänger upp mot taket. Tidigare har vi tänt ljus längs det cirkulära minnesmärket vars sockel har sexton utskjutande fötter. Det mäter tre meter i diameter och avståndet upp till taket från sockeln är 1,988 meter. Tillsammans bildar dessa mått och siffror datumet för attacken: 16/3 1988. Längs centrets väggar finns foton på människor som vrider sig i plågor, är förbrända, saknar ögon.

Efter tre år i ett läger i Iran återvände Nariman till Iran. Livet idag har återgått till det normala, gifterna försvinner långsamt men i Halabja finns ännu många spår av attacken. Skyltar med namn på center för handikappade är vanliga, på gatan ser jag en utvecklingsstörd pojke i tioårsåldern hanka sig fram med vad som troligen är hans mamma. För några veckor sedan avled en kvinna i sviterna av cancersjukdom orsakade av gasanfallet för 17 år sedan.

I gästboken skriver jag om Olof Palmes tal och den svenska socialdemokratins kamp för alla människors lika värde. Men i en hälsning till de kurdiska studenter som är med på resan i Irak känns det självfallet att även betona framtiden. Nu är vi här från det Socialdemokratiska studentförbundet, tillsammans med Kurdistans studentförbund i Sverige. Vi träffar lokala kurdiska studentgrupper och målet är att bygga ett ungdomscenter i Kirkuk samt att förbättra den högre utbildningen i den kurdiska delen av Irak. Kanske kan våra ansträngningar, anspråkslöst och i det lilla, leda till att bygga vidare på Olof Palmes och Anna Lindhs arbete för fred, demokrati och frihet. Det är i alla fall känslan vi tillsammans har när vi står vid massgravarna i en av illdådens städer.