När Robben Island bleknar i jämförelse

Min första tanke är att det här är faktiskt värre än Robben Island. Jag går i trånga, mörka, slitna korridorer i Amna Sureke, också ökänt som den ”röda byggnaden”. Under Saddam Husseins terrorstyre var Amna Sureke säkerhetspolisens fruktade högkvarter och det var även centralen för isolering och tortyr i staden Sleymani i den kurdiska delen av Irak. 1991, efter det första Gulfkriget, belägrades den röda byggnaden av kurdisk milis och en uppretad befolkning. De flesta fångarna befriades, hemska förhållanden och tortyrmetoder avslöjades. Idag är byggnaden ett museum.

Precis som på Robben Island, fängelset där Sydafrikas frihetskämpar fängslades av apartheidregimen, är det olika kvarvarande tecken på mänskligt liv som berör mest. Att gå rakt in i en tortyrcell med en stomme i taket för upphängning av människor får magen att vända sig i avsky, i synnerhet när en människofigur i gips med kopplade elkablar visar hur det hela gick till. Men det som berör allra mest är en kalender inritad i väggen i en cell, en fågel målad av ett barn i interneringscellen för familjer. Många spår av det vanliga livet i fängelset försvann i en brand under den folkliga belägringen 1991, men de kvarvarande bevisen på mänsklig aktivitet under de mest vidriga förhållanden är omöjliga att värja sig ifrån.

I den 45 gradiga värmen blandas kalla ilningar längs ryggraden med de oundvikliga svettdropparna. Tankarna vandrar, hur var det dagliga livet här? Hur står människan ut? Vilka krafter gör att människor kan behandla varandra så intill förtvivlan illa? Jag kommer att tänka på Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta” och hans beskrivningar av människans ondska. Guiden visar mikrofoner vid cellerna som installerades för att kontrollera att vakterna inte mjuknade i behandlingen av fångarna.

Liksom i Sydafrika är det den generellt positiva utvecklingen som får hjärnan på fötter igen. Tillsammans med mina medresenärer från S-studenter och Kurdistans Studentförbund i Sverige får jag träffa Omer Fatah, premiärminister i regionen. Han berättar stolt om den vibrerande ekonomiska aktiviteten och förklarar att han vill att det ska bli som i Sverige, att det till slut ska finnas skolor, sjukhus och simhallar i alla delar av landet. Omer Fatah gillar att simma och berättar om besök i Rinkeby och Hudiksvall.

När vi lämnar Omer Fatahs svala kontor småpratar jag med Bahroz, född i Kurdistan, gerillasoldat redan vid 13 års ålder, såväl tillfångatagen som skadad flera gånger, nu student i Örebro. Jag frågar om det inte var det här han kämpade för, att få dricka te och småprata med en demokratiskt vald premiärminister i en del av Kurdistan. Hans leende, brett och stolt, bekräftar att människans godhet till slut besegrar apartheidsystem, Baathpartier och och det mörker som Mr. Kurtz symboliserar i Conrads bok.