USA: Ten weeks to primaries
For all of you living in the region of Stockholm, don’t miss the seminar about US politics that the excellent magazine Fokus is organizing on Thursday (more information here).
And talking about the US: I recently wrote a longer article about the presidential race for the SSU magazine Frihet, encouraged by the new editor in chief Axel Björneke. I have published it below [Swedish].
Inledning: Presidentvalet i USA 2008
Hösten 2007 blåser in över Washington DC. Al Gore studerar några ekorrar som leker bland löven på gräsmattan utanför det Ovala Rummet. Han skäms nästan över hur nöjd han är med sin tid som president. Ett nytt sjukförsäkringssystem som inkluderar alla amerikaner. Ytterligare sju år av oavbruten ekonomisk tillväxt har lyft miljontals amerikaner ur fattigdom. Och terroristattacken den elfte september 2001, som hanterades med bestämdhet men via FN och i samarbete med den muslimska världen.
På det enorma skrivbordet ligger den medalj som han fick i Oslo året innan, fredspriset till Alfred Nobels minne. Ett pris han fick både för den globala dialogen i efterdyningarna av terroristattacken 2001, men också för arbetet mot klimatförändringarna.
I en brevhög precis utanför det Ovala Rummet, där karaktären Charlie sitter i TV-serien Vita Huset, ligger ett kuvert med en ros på. Det är en inbjudan till en kongress i Sverige där Göran Persson ska tackas av för sin tid som statsminister och partiledare för socialdemokraterna. I brevet tackar Göran Persson för besöket i valrörelsen 2006, där president Al Gores stöd till det gröna folkhemmet och idén om att bryta oljeberoendet anses ha avgjort valet. När Al Gore besökte Almedalsveckan 2006 sa Perssons huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt nämligen att miljön inte var en viktig fråga för honom. Efter det uttalandet, och med Gore vid sin sida, hade Persson valsegern som i en liten ask.
Bakgrund
Scenariot ovan är naturligtvis påhittat, men inte helt osannolikt. Den kurs som världens enda kvarvarande supermakt stakar ut påverkar naturligtvis resten av världen. Åtta år med Ronald Reagan bröt mark för nyliberalismen. Efter Clintons andra valseger 1996 vann center-vänster partier val efter val i Europa. Men i och med att George W Bushs presidentskap har blivit så ifrågasatt, i synnerhet på grund av kriget i Irak, märks en tydlig värderingsförskjutning i USA redan nu. Det menar Kevin Croke, demokrat som tidigare arbetade på tankesmedjan the Progressive Policy Institute och som nu doktorerar på Johns Hopkins University School of Advanced International Politics.
– Demokraterna gjorde ett riktigt starkt kongressval 2006, men vi får inte glömma bort att republikanerna har vunnit fem av sju presidentval sedan 1980, då Reagan vann första gången. säger Croke.
– Den konservativa rörelsen i USA har sedan mitten av 1960-talet byggt upp sin styrka med tankesmedjor, institut, radio- och tv-stationer samt en imponerande gräsrotsorganisation, i synnerhet inom de evangelistiska kyrkorna.
Men under Bushs redan beryktade tid som president har flera händelser försvagat den konservativa rörelsen i allmänhet och det republikanska partiet i synnerhet. Några ord för att fräscha upp minnet: Irakkrig, Guantánamo och Donald Rumsfeld; New Orleans och orkanen Katrina; skandaler kring ledande republikaner som lobbyisten Jack Abramoff (fängelse för bedrägeri); kongressledamöterna Mark Foley och Larry Craig (sexskandaler) samt Vita Huset-medarbetaren Lewis Lobby (fängelse för mened och försvårande av polisutredning).
– Olika delar av det republikanska partiet är upprörda över olika saker. ”Theocons”, som är religiösa och konservativa, ogillar alla oetiska skandaler. ”Neocons”, som är konservativa och försvarsglada, drev fram Irakkriget men är missnöjda med hur kriget sköts. Pragmatiska republikaner är missnöjda med Bush i allmänhet och Irakkriget i synnerhet. Andra ser med oro på hur staten och dess utgifter växer till följd av kriget mot terrorismen, säger Croke.
En opinionsundersökning från Pew Research Center som redovisades i tidningen The Economist sätter siffror på Crokes resonemang. År 2002 uppgav 43 procent av den amerikanska väljarkåren att de var demokrater eller ”lutade åt det demokratiska hållet”. Republikanerna fick samma siffra, 43 procent. I dag är motsvarande siffror 35 procent för republikanerna och hela 50 procent för demokraterna. De demokratiska framgångarna märks främst bland ungdomar och väljare med latinamerikansk bakgrund. Den sistnämnda gruppen är i synnerhet upprörd över hur många republikaner inte stödde en stor immigrationsreform, samtidigt som ett staket byggs längs gränsen mot Mexiko.
– Fast den största förändringen har med kriget i Irak att göra. Tidigare har demokraterna alltid varit ”mammapartiet” som du röstar på när du orolig för ekonomin eller skolan, säger Croke och exemplifierar med Bill Clintons valseger 1992.
– När det gäller försvars- och säkerhetsfrågor har de amerikanska väljarna istället litat på det hårdare ”pappapartiet”, republikanerna. Det har gynnat Bush sedan 11 september 2001, men Irakkriget har ödelagt det förtroendet till den grad att det även spiller över på andra republikaner.
Demokraterna har alltså fått en guldsits som både mamma- och kanske även pappapartiet. Men precis som så många andra demokrater understryker Kevin Croke flera gånger att valet är långtifrån vunnet. USA är på många sätt ett konservativt land, och opinionsundersökningen i The Economist visar också att 57 procent av amerikanerna anser att staten gör det svårare för individen att ta sig fram i livet. Och offentliga åtaganden är demokraternas favoritsätt när världen ska förändras, precis som för svenska socialdemokrater. Vidare: 83 procent säger att om regeringen hade mer pengar skulle pengarna troligen slösas bort. Mycket av den politiska debatten förs ännu på den konservativa planhalvan och framför allt: det är ännu mer än ett år till själva valet, 4 november 2008.
Primärval och presidentval 2008
Just nu pågår positioneringarna i den primärvalsprocess som har startat rekordtidigt och som ska utse presidentkandidater i de båda partierna. Demokraternas primärvalskalender, om den inte tidigareläggs, inleds i Iowa 14 januari 2008. I en ganska informell process, där Iowas invånare träffas i en skola, kyrka eller liknande, diskuterar man vilken kandidat som delstatens delegater till partikonventet ska stödja. Därefter fortsätter processen i respektive parti genom hela USA. I många delstater kan bara partiernas registrerade sympatisörer rösta, i andra är valet öppet för alla.
Den 5 februari är det ”Super Tuesday”. Då hålls primärval i 20 delstater, bland annat i stora stater som Kalifornien, New York och Illinois. Eftersom en proportionalitetsprincip råder, stora delstater utser fler delegater än små, lär en presidentkandidat på respektive sida ha så många delegater bakom sig att nomineringsprocessen i praktiken avgörs den dagen. Formellt samlas sedan demokraternas delegater i Denver, Colorado 25-28 augusti 2008 för att officiellt kröna partiets presidentkandidat.
– Och då kommer världens tv-kameror att riktas mot Hillary Clinton, spår Kevin Croke.
Det mest slående på den demokratiska sidan hittills, noterade The Economist nyligen, är hur stabil kapplöpningen är. Hillary Clinton gör inga misstag och är klar etta. Barack Obama är färgstark men oerfaren och klar två. John Edwards arbetar hårt under radarn men hamnar i skuggan som stabil trea. Bortsett från skandaler och kopiösa misstag finns i nuläget en sak som kan hindra Hillary Clinton från att bli demokraternas kandidat: de ombytliga väljarna i de tidiga primärvalsstaterna, som Iowa och New Hampshire. Där handlar allt om att slå förväntningarna, ”to beat expectations”.
– Om vi tar John Edwards som exempel så behöver han inte vinna i Iowa, men kommer han knapp tvåa så blir det nyheten. Edwards får momentum, det pratas om honom, samtidigt som andra frågar hur det kom sig att Hillary inte vann, säger Croke.
Bill Clinton är det mest kända exemplet på en kandidat som gjorde bättre ifrån sig än förväntat i början av primärvalskampanjen, och resten är historia. Men även John Kerry började skralt. I januari 2004 stöddes han bara av nio procent av demokraternas väljare, i februari var siffran 52 procent.
– Kerry är ett exempel på att även om demokraternas kärnväljare, de som är aktiva i primärvalen, ligger ganska långt till vänster politiskt så väljer man till slut en kandidat som kan vinna hela presidentvalet.
”Dated Dean, Married Kerry” blev sammanfattningen av demokraternas primärvalskampanj 2004, när många demokrater först gick på en date med den mer radikale Howard Dean innan man valde John Kerry. Nu tyder det mesta på att Hillary Clinton, som kan anses ligga i partiets mittfåra, leder loppet igenom. Att hon inledningsvis röstade för Irakkriget och har vägrat be om ursäkt för det har kritiserats av partiets radikala flygel. Men hennes tuffa hållning och seriösa senatsarbete i säkerhetsfrågor ses som en tillgång i själva presidentvalet, när det är viktigt att också locka ”pappaväljare”.
Barack Obama och John Edwards har hela tiden varit motståndare till kriget och i synnerhet Edwards, som backas upp av de stora facken, anses ligga till vänster om Hillary. Obama har välbesökta kampanjmöten och en välfylld kassakista, men trots detta glider Hillary Clinton snarast ifrån i mätningarna. Nyligen hon fick hon stöd av 40 procent av demokratiska väljare, med Obama som frånseglad tvåa med 21 procent. Även vad gäller sakfrågor anses Hillary Clinton komma med de mest genomarbetade förslagen, senast en allmän sjukförsäkring som skulle försäkra de 47 miljoner amerikaner som i dag står utanför de befintliga och uppenbart bristfälliga systemen. Edwards har ett liknande förslag, som dock skulle bli dyrare och kräva skattehöjningar. Hillary Clinton seglar smart fram i mittfåran.
– Hillarys problem är istället att många väljare har en förhållandevis negativ uppfattning om henne som person, även om en majoritet är positiva, säger Kevin Croke.
På den demoraliserade republikanska sidan finns i synnerhet en sak som kan få partiapparaten på fötter: Hillary som demokraternas kandidat. Namnet Clinton är sedan länge ett rött skynke och en mer pålitlig pulshöjare än det erkänt svaga republikanska startfältet.
– Rudy Giuliani är skandaltyngd, frånskild och för mycket av en New York-liberal för många republikanska kärnväljare. Han är populär nationellt men inte i primärvalsstaterna eller i de egna leden, säger Croke.
– Mitt Romney är mormon, har bytt åsikt i ett antal tunga sakfrågor som abort, och är ännu ett osäkert kort nationellt. Han är andra sidan den republikan som går bäst i Iowa och New Hampshire.
I vassen lurar istället Fred Thompson, skådespelaren från ”I lagens namn” som även varit senator, men som trots alla jämförelser inte verkar vara en ny karismatisk Ronald Reagan. Bushs huvudmotståndare om den republikanska nomineringen 2000, John McCain, har försvunnit i en blandning av blint stöd till Irakkriget och brist på kampanjpengar. En stigande stjärna är istället Mike Huckabee, som likt Bill Clinton kommer från Arkansas och är en utmärkt kampanjpolitiker. Huckabee och Thompson är mer traditionella, socialkonservativa republikaner, men har ännu en bit kvar upp till Giuliani och Romney.
– Den republikanska sidan är ännu svårbedömd, och det är också svårt att veta hur väljarna kommer att förhålla sig till det faktum att vi faktiskt kan få en kvinna eller en färgad som demokraternas presidentkandidat.
– Vi amerikaner vill gärna tro att vem som helst kan bli president och att folket värderar en vit man på samma sätt som en kandidat som är kvinna eller afroamerikan. Vem vet om den förhoppningen stämmer även i vallokalen, säger Kevin Croke.
– Den stora paradoxen är att Bush har ställt till det så mycket för republikanerna att vi faktiskt kan få en demokrat som är kvinna eller afroamerikan som president 2008. Det genombrottet kan bli den verkligt progressiva konsekvensen av hans åtta år vid makten, säger Croke.
Avslutning
Efter valet i november 2008 kan vi få anledning att spekulera vidare kring vad en progressiv kvinna innebär som kapten på den internationella storpolitikens tankbåt under åtta år. Vad skulle det betyda för den betydande majoritet av USAs och jordens befolkning som varken är rik, vit eller av manligt kön?
Då kan vi också spekulera kring vad ett besök av president Hillary Clinton under Almedalsveckan 2010 skulle kunna betyda för Mona Sahlins möjligheter att bli Sveriges för kvinnliga statsminister. Kanske kommer Mona Sahlin att en dag stå bredvid Hillary Clinton och titta på hur ekorrarna leker på gräsmattan utanför det Ovala Rummet.
Eric Sundström
Chefredaktör Aktuellt i Politiken, Stockholms Tidningen och Ny Tid.
Valet i övrigt
Den 4 november 2008 väljs USAs 44 president och det är första gången sedan 1928 som varken presidenten eller vice presidenten finns med i racet.
Samma dag är det också val till representanthuset (435 platser) och 34 av de 100 senatorerna ska väljas. I dag har demokraterna majoritet i båda kamrarna och ambitionen är att vinna ytterligare övertag. I Virginia blev det precis klart att Mark Warner, tidigare rekordpopulär guvernör för demokraterna, ställer upp. Demokraterna riktar också in sig på att vinna nya senatsplatser i bland annat New Hampshire, Oregon, North Carolina och Kentucky.
En rad guvernörsval och lokala delstatsval hålls också samma dag.
Demokraternas kandidater
Toppgänget:
Hillary Clinton, senator från New York och First Lady 1993-2001
Barack Obama , senator från Illinois
John Edwards, tidigare senator från North Carolina och demokraternas vice president kandidat 2004
Resten:
Joe Biden, senator från Delaware
Bill Richardson, guvernör från New Mexico, energiminister i Bill Clintons regering
Christopher Dodd, senator från Connecticut
Mike Gravel, före detta senator från Alaska
Dennis Kucinich, ledamot av representanthuset från Ohio
Republikanernas kandidater
Toppgänget:
Rudy Giuliani, före detta borgmästare i New York City
Mitt Romney, före detta guvernör i Massachusetts
Fred Thompson, före detta senator från Tennessee, skådespelare
Mike Huckabee, före detta guvernör i Arkansas
John McCain, senator från Arizona, känd Vietnamnveteran
Resten:
Sam Brownback, senator från Kansas, kristna högerns favorit
Tom Tancredo, ledamot av representanthuset från Colorado
Ron Paul, ledamot av representanthuset från Texas
Duncan Hunter, ledamot av representanthuset från Kalifornien
Alan Keyes, tidigare USAs ambassadör till UNESCO
Potentiella övriga kandidater
Michael Bloomberg, borgmästare i New York City, som oberoende kandidat
Ralph Nader från Connecticut, flera gånger grön kandidat
Al Gore, vice president 1993-2001, presidentkandidat för demokraterna 2000.
Länktips
De stora tidningarna har suverän daglig bevakning:
www.washingtonpost.com
www.nytimes.com
Följ demokraterna:
Nationella partiet: www.dnc.org
Tankesmedjor: www.americanprogress.org och www.ppionline.org
Idédiskussion: www.ideasprimary.com
Tre bra demokratiska bloggar:
Daily Kos: www.dailykos.com
TPM: www.talkingpointsmemo.com
The Plank: www.tnr.com/blog/theplank
And talking about the US: I recently wrote a longer article about the presidential race for the SSU magazine Frihet, encouraged by the new editor in chief Axel Björneke. I have published it below [Swedish].
Inledning: Presidentvalet i USA 2008
Hösten 2007 blåser in över Washington DC. Al Gore studerar några ekorrar som leker bland löven på gräsmattan utanför det Ovala Rummet. Han skäms nästan över hur nöjd han är med sin tid som president. Ett nytt sjukförsäkringssystem som inkluderar alla amerikaner. Ytterligare sju år av oavbruten ekonomisk tillväxt har lyft miljontals amerikaner ur fattigdom. Och terroristattacken den elfte september 2001, som hanterades med bestämdhet men via FN och i samarbete med den muslimska världen.
På det enorma skrivbordet ligger den medalj som han fick i Oslo året innan, fredspriset till Alfred Nobels minne. Ett pris han fick både för den globala dialogen i efterdyningarna av terroristattacken 2001, men också för arbetet mot klimatförändringarna.
I en brevhög precis utanför det Ovala Rummet, där karaktären Charlie sitter i TV-serien Vita Huset, ligger ett kuvert med en ros på. Det är en inbjudan till en kongress i Sverige där Göran Persson ska tackas av för sin tid som statsminister och partiledare för socialdemokraterna. I brevet tackar Göran Persson för besöket i valrörelsen 2006, där president Al Gores stöd till det gröna folkhemmet och idén om att bryta oljeberoendet anses ha avgjort valet. När Al Gore besökte Almedalsveckan 2006 sa Perssons huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt nämligen att miljön inte var en viktig fråga för honom. Efter det uttalandet, och med Gore vid sin sida, hade Persson valsegern som i en liten ask.
Bakgrund
Scenariot ovan är naturligtvis påhittat, men inte helt osannolikt. Den kurs som världens enda kvarvarande supermakt stakar ut påverkar naturligtvis resten av världen. Åtta år med Ronald Reagan bröt mark för nyliberalismen. Efter Clintons andra valseger 1996 vann center-vänster partier val efter val i Europa. Men i och med att George W Bushs presidentskap har blivit så ifrågasatt, i synnerhet på grund av kriget i Irak, märks en tydlig värderingsförskjutning i USA redan nu. Det menar Kevin Croke, demokrat som tidigare arbetade på tankesmedjan the Progressive Policy Institute och som nu doktorerar på Johns Hopkins University School of Advanced International Politics.
– Demokraterna gjorde ett riktigt starkt kongressval 2006, men vi får inte glömma bort att republikanerna har vunnit fem av sju presidentval sedan 1980, då Reagan vann första gången. säger Croke.
– Den konservativa rörelsen i USA har sedan mitten av 1960-talet byggt upp sin styrka med tankesmedjor, institut, radio- och tv-stationer samt en imponerande gräsrotsorganisation, i synnerhet inom de evangelistiska kyrkorna.
Men under Bushs redan beryktade tid som president har flera händelser försvagat den konservativa rörelsen i allmänhet och det republikanska partiet i synnerhet. Några ord för att fräscha upp minnet: Irakkrig, Guantánamo och Donald Rumsfeld; New Orleans och orkanen Katrina; skandaler kring ledande republikaner som lobbyisten Jack Abramoff (fängelse för bedrägeri); kongressledamöterna Mark Foley och Larry Craig (sexskandaler) samt Vita Huset-medarbetaren Lewis Lobby (fängelse för mened och försvårande av polisutredning).
– Olika delar av det republikanska partiet är upprörda över olika saker. ”Theocons”, som är religiösa och konservativa, ogillar alla oetiska skandaler. ”Neocons”, som är konservativa och försvarsglada, drev fram Irakkriget men är missnöjda med hur kriget sköts. Pragmatiska republikaner är missnöjda med Bush i allmänhet och Irakkriget i synnerhet. Andra ser med oro på hur staten och dess utgifter växer till följd av kriget mot terrorismen, säger Croke.
En opinionsundersökning från Pew Research Center som redovisades i tidningen The Economist sätter siffror på Crokes resonemang. År 2002 uppgav 43 procent av den amerikanska väljarkåren att de var demokrater eller ”lutade åt det demokratiska hållet”. Republikanerna fick samma siffra, 43 procent. I dag är motsvarande siffror 35 procent för republikanerna och hela 50 procent för demokraterna. De demokratiska framgångarna märks främst bland ungdomar och väljare med latinamerikansk bakgrund. Den sistnämnda gruppen är i synnerhet upprörd över hur många republikaner inte stödde en stor immigrationsreform, samtidigt som ett staket byggs längs gränsen mot Mexiko.
– Fast den största förändringen har med kriget i Irak att göra. Tidigare har demokraterna alltid varit ”mammapartiet” som du röstar på när du orolig för ekonomin eller skolan, säger Croke och exemplifierar med Bill Clintons valseger 1992.
– När det gäller försvars- och säkerhetsfrågor har de amerikanska väljarna istället litat på det hårdare ”pappapartiet”, republikanerna. Det har gynnat Bush sedan 11 september 2001, men Irakkriget har ödelagt det förtroendet till den grad att det även spiller över på andra republikaner.
Demokraterna har alltså fått en guldsits som både mamma- och kanske även pappapartiet. Men precis som så många andra demokrater understryker Kevin Croke flera gånger att valet är långtifrån vunnet. USA är på många sätt ett konservativt land, och opinionsundersökningen i The Economist visar också att 57 procent av amerikanerna anser att staten gör det svårare för individen att ta sig fram i livet. Och offentliga åtaganden är demokraternas favoritsätt när världen ska förändras, precis som för svenska socialdemokrater. Vidare: 83 procent säger att om regeringen hade mer pengar skulle pengarna troligen slösas bort. Mycket av den politiska debatten förs ännu på den konservativa planhalvan och framför allt: det är ännu mer än ett år till själva valet, 4 november 2008.
Primärval och presidentval 2008
Just nu pågår positioneringarna i den primärvalsprocess som har startat rekordtidigt och som ska utse presidentkandidater i de båda partierna. Demokraternas primärvalskalender, om den inte tidigareläggs, inleds i Iowa 14 januari 2008. I en ganska informell process, där Iowas invånare träffas i en skola, kyrka eller liknande, diskuterar man vilken kandidat som delstatens delegater till partikonventet ska stödja. Därefter fortsätter processen i respektive parti genom hela USA. I många delstater kan bara partiernas registrerade sympatisörer rösta, i andra är valet öppet för alla.
Den 5 februari är det ”Super Tuesday”. Då hålls primärval i 20 delstater, bland annat i stora stater som Kalifornien, New York och Illinois. Eftersom en proportionalitetsprincip råder, stora delstater utser fler delegater än små, lär en presidentkandidat på respektive sida ha så många delegater bakom sig att nomineringsprocessen i praktiken avgörs den dagen. Formellt samlas sedan demokraternas delegater i Denver, Colorado 25-28 augusti 2008 för att officiellt kröna partiets presidentkandidat.
– Och då kommer världens tv-kameror att riktas mot Hillary Clinton, spår Kevin Croke.
Det mest slående på den demokratiska sidan hittills, noterade The Economist nyligen, är hur stabil kapplöpningen är. Hillary Clinton gör inga misstag och är klar etta. Barack Obama är färgstark men oerfaren och klar två. John Edwards arbetar hårt under radarn men hamnar i skuggan som stabil trea. Bortsett från skandaler och kopiösa misstag finns i nuläget en sak som kan hindra Hillary Clinton från att bli demokraternas kandidat: de ombytliga väljarna i de tidiga primärvalsstaterna, som Iowa och New Hampshire. Där handlar allt om att slå förväntningarna, ”to beat expectations”.
– Om vi tar John Edwards som exempel så behöver han inte vinna i Iowa, men kommer han knapp tvåa så blir det nyheten. Edwards får momentum, det pratas om honom, samtidigt som andra frågar hur det kom sig att Hillary inte vann, säger Croke.
Bill Clinton är det mest kända exemplet på en kandidat som gjorde bättre ifrån sig än förväntat i början av primärvalskampanjen, och resten är historia. Men även John Kerry började skralt. I januari 2004 stöddes han bara av nio procent av demokraternas väljare, i februari var siffran 52 procent.
– Kerry är ett exempel på att även om demokraternas kärnväljare, de som är aktiva i primärvalen, ligger ganska långt till vänster politiskt så väljer man till slut en kandidat som kan vinna hela presidentvalet.
”Dated Dean, Married Kerry” blev sammanfattningen av demokraternas primärvalskampanj 2004, när många demokrater först gick på en date med den mer radikale Howard Dean innan man valde John Kerry. Nu tyder det mesta på att Hillary Clinton, som kan anses ligga i partiets mittfåra, leder loppet igenom. Att hon inledningsvis röstade för Irakkriget och har vägrat be om ursäkt för det har kritiserats av partiets radikala flygel. Men hennes tuffa hållning och seriösa senatsarbete i säkerhetsfrågor ses som en tillgång i själva presidentvalet, när det är viktigt att också locka ”pappaväljare”.
Barack Obama och John Edwards har hela tiden varit motståndare till kriget och i synnerhet Edwards, som backas upp av de stora facken, anses ligga till vänster om Hillary. Obama har välbesökta kampanjmöten och en välfylld kassakista, men trots detta glider Hillary Clinton snarast ifrån i mätningarna. Nyligen hon fick hon stöd av 40 procent av demokratiska väljare, med Obama som frånseglad tvåa med 21 procent. Även vad gäller sakfrågor anses Hillary Clinton komma med de mest genomarbetade förslagen, senast en allmän sjukförsäkring som skulle försäkra de 47 miljoner amerikaner som i dag står utanför de befintliga och uppenbart bristfälliga systemen. Edwards har ett liknande förslag, som dock skulle bli dyrare och kräva skattehöjningar. Hillary Clinton seglar smart fram i mittfåran.
– Hillarys problem är istället att många väljare har en förhållandevis negativ uppfattning om henne som person, även om en majoritet är positiva, säger Kevin Croke.
På den demoraliserade republikanska sidan finns i synnerhet en sak som kan få partiapparaten på fötter: Hillary som demokraternas kandidat. Namnet Clinton är sedan länge ett rött skynke och en mer pålitlig pulshöjare än det erkänt svaga republikanska startfältet.
– Rudy Giuliani är skandaltyngd, frånskild och för mycket av en New York-liberal för många republikanska kärnväljare. Han är populär nationellt men inte i primärvalsstaterna eller i de egna leden, säger Croke.
– Mitt Romney är mormon, har bytt åsikt i ett antal tunga sakfrågor som abort, och är ännu ett osäkert kort nationellt. Han är andra sidan den republikan som går bäst i Iowa och New Hampshire.
I vassen lurar istället Fred Thompson, skådespelaren från ”I lagens namn” som även varit senator, men som trots alla jämförelser inte verkar vara en ny karismatisk Ronald Reagan. Bushs huvudmotståndare om den republikanska nomineringen 2000, John McCain, har försvunnit i en blandning av blint stöd till Irakkriget och brist på kampanjpengar. En stigande stjärna är istället Mike Huckabee, som likt Bill Clinton kommer från Arkansas och är en utmärkt kampanjpolitiker. Huckabee och Thompson är mer traditionella, socialkonservativa republikaner, men har ännu en bit kvar upp till Giuliani och Romney.
– Den republikanska sidan är ännu svårbedömd, och det är också svårt att veta hur väljarna kommer att förhålla sig till det faktum att vi faktiskt kan få en kvinna eller en färgad som demokraternas presidentkandidat.
– Vi amerikaner vill gärna tro att vem som helst kan bli president och att folket värderar en vit man på samma sätt som en kandidat som är kvinna eller afroamerikan. Vem vet om den förhoppningen stämmer även i vallokalen, säger Kevin Croke.
– Den stora paradoxen är att Bush har ställt till det så mycket för republikanerna att vi faktiskt kan få en demokrat som är kvinna eller afroamerikan som president 2008. Det genombrottet kan bli den verkligt progressiva konsekvensen av hans åtta år vid makten, säger Croke.
Avslutning
Efter valet i november 2008 kan vi få anledning att spekulera vidare kring vad en progressiv kvinna innebär som kapten på den internationella storpolitikens tankbåt under åtta år. Vad skulle det betyda för den betydande majoritet av USAs och jordens befolkning som varken är rik, vit eller av manligt kön?
Då kan vi också spekulera kring vad ett besök av president Hillary Clinton under Almedalsveckan 2010 skulle kunna betyda för Mona Sahlins möjligheter att bli Sveriges för kvinnliga statsminister. Kanske kommer Mona Sahlin att en dag stå bredvid Hillary Clinton och titta på hur ekorrarna leker på gräsmattan utanför det Ovala Rummet.
Eric Sundström
Chefredaktör Aktuellt i Politiken, Stockholms Tidningen och Ny Tid.
Valet i övrigt
Den 4 november 2008 väljs USAs 44 president och det är första gången sedan 1928 som varken presidenten eller vice presidenten finns med i racet.
Samma dag är det också val till representanthuset (435 platser) och 34 av de 100 senatorerna ska väljas. I dag har demokraterna majoritet i båda kamrarna och ambitionen är att vinna ytterligare övertag. I Virginia blev det precis klart att Mark Warner, tidigare rekordpopulär guvernör för demokraterna, ställer upp. Demokraterna riktar också in sig på att vinna nya senatsplatser i bland annat New Hampshire, Oregon, North Carolina och Kentucky.
En rad guvernörsval och lokala delstatsval hålls också samma dag.
Demokraternas kandidater
Toppgänget:
Hillary Clinton, senator från New York och First Lady 1993-2001
Barack Obama , senator från Illinois
John Edwards, tidigare senator från North Carolina och demokraternas vice president kandidat 2004
Resten:
Joe Biden, senator från Delaware
Bill Richardson, guvernör från New Mexico, energiminister i Bill Clintons regering
Christopher Dodd, senator från Connecticut
Mike Gravel, före detta senator från Alaska
Dennis Kucinich, ledamot av representanthuset från Ohio
Republikanernas kandidater
Toppgänget:
Rudy Giuliani, före detta borgmästare i New York City
Mitt Romney, före detta guvernör i Massachusetts
Fred Thompson, före detta senator från Tennessee, skådespelare
Mike Huckabee, före detta guvernör i Arkansas
John McCain, senator från Arizona, känd Vietnamnveteran
Resten:
Sam Brownback, senator från Kansas, kristna högerns favorit
Tom Tancredo, ledamot av representanthuset från Colorado
Ron Paul, ledamot av representanthuset från Texas
Duncan Hunter, ledamot av representanthuset från Kalifornien
Alan Keyes, tidigare USAs ambassadör till UNESCO
Potentiella övriga kandidater
Michael Bloomberg, borgmästare i New York City, som oberoende kandidat
Ralph Nader från Connecticut, flera gånger grön kandidat
Al Gore, vice president 1993-2001, presidentkandidat för demokraterna 2000.
Länktips
De stora tidningarna har suverän daglig bevakning:
www.washingtonpost.com
www.nytimes.com
Följ demokraterna:
Nationella partiet: www.dnc.org
Tankesmedjor: www.americanprogress.org och www.ppionline.org
Idédiskussion: www.ideasprimary.com
Tre bra demokratiska bloggar:
Daily Kos: www.dailykos.com
TPM: www.talkingpointsmemo.com
The Plank: www.tnr.com/blog/theplank
Labels: US Election 2008
posted by Eric Sundström at 5:57 pm
0 Comments:
Post a Comment
<< Home