SSU-kongress i backspegel och framruta
Vill bara tipsa om följande text som publicerades i pappers-AiP men ej på webben, mina tankar om SSU:s framtid.
I skärningspunkten mellan kompromissen och beslutet
Fredag, kongressens sista lunch serveras, ombuden rusar ur salen. Det är öde så när som på ett par personer som förbereder avslutningsceremonin. Sitter de gamla falangerna uppblandade i matsalen? Vilken framtid går SSU till mötes?
Naturligtvis är det för tidigt för att kunna ge säkra svar. Tre viktiga tendenser kan emellertid urskiljas redan nu. För det första blev kongressen tveklöst ett steg framåt. Många ombud vittnar om den bästa stämningen någonsin och att diskussionen har varit respektfull. En början till en kompromisskultur kan skönjas och den traditionella majoriteten vann inte alla frågor. Sådant är naturligtvis bra. Men ute i matsalen sitter ombuden uppdelade ungefär som vanligt och om några timmar åker alla hem till respektive distrikt. Det är då det viktiga arbetet börjar.
För det andra är det därför viktigt att SSU är en organisation för alla medlemmar, att såväl den nya förbundsledningen som övriga valda och anställda visar ett tydligt, starkt, respektfullt och kompromissvilligt ledarskap. Såväl i klubbar som i distrikt och på förbundsnivå måste den nya stämningen leva kvar. Den traditionella majoriteten har visat stor kompromissvilja och nu måste den begynnanden tangodansen i Linköping fortsätta. Då kan vi få ett organisatoriskt starkt SSU, där alla får plats och får tycka olika, men som samtidigt sätter tydliga gränser vad gäller åsikter och beteenden.
För det tredje måste de nödvändiga organisatoriska kompromisserna och behövliga åsiktsskillnaderna kombineras med tydliga politiska ställningstaganden. Ungdomar vill gå med i organisationer som tycker saker, är kaxiga, fyller moderpartiet med nya (observera nya) idéer och ryter ifrån när Persson slirar i någon fråga, eller vilar för mycket på hanen i en annan. Kampanjer som åsiktsmässigt samlar så många kamrater som möjligt och samtidigt utmanar borgerligheten är naturligtvis optimala, politiska kompromisser är nödvändiga. Men samtidigt måste SSU våga ta snabba beslut i viktiga frågor, och sedan ska majoritetens åsikt respekteras när SSU berikar samhällsdebatten.
Någonstans där, i skärningspunkten mellan kompromissen och de politiska besluten, kan SSU:s framtid möjligen ligga. Salen fylls med förväntansfulla ombud, stämningen stiger, avslutningsceremonin ska börja. Höstterminen lurar runt hörnet, då kommer det att finnas sju ungdomsförbund att välja på för de inte redan frälsta. Handen upp den som inte tycker att ett enat SSU är det bästa alternativet?
I skärningspunkten mellan kompromissen och beslutet
Fredag, kongressens sista lunch serveras, ombuden rusar ur salen. Det är öde så när som på ett par personer som förbereder avslutningsceremonin. Sitter de gamla falangerna uppblandade i matsalen? Vilken framtid går SSU till mötes?
Naturligtvis är det för tidigt för att kunna ge säkra svar. Tre viktiga tendenser kan emellertid urskiljas redan nu. För det första blev kongressen tveklöst ett steg framåt. Många ombud vittnar om den bästa stämningen någonsin och att diskussionen har varit respektfull. En början till en kompromisskultur kan skönjas och den traditionella majoriteten vann inte alla frågor. Sådant är naturligtvis bra. Men ute i matsalen sitter ombuden uppdelade ungefär som vanligt och om några timmar åker alla hem till respektive distrikt. Det är då det viktiga arbetet börjar.
För det andra är det därför viktigt att SSU är en organisation för alla medlemmar, att såväl den nya förbundsledningen som övriga valda och anställda visar ett tydligt, starkt, respektfullt och kompromissvilligt ledarskap. Såväl i klubbar som i distrikt och på förbundsnivå måste den nya stämningen leva kvar. Den traditionella majoriteten har visat stor kompromissvilja och nu måste den begynnanden tangodansen i Linköping fortsätta. Då kan vi få ett organisatoriskt starkt SSU, där alla får plats och får tycka olika, men som samtidigt sätter tydliga gränser vad gäller åsikter och beteenden.
För det tredje måste de nödvändiga organisatoriska kompromisserna och behövliga åsiktsskillnaderna kombineras med tydliga politiska ställningstaganden. Ungdomar vill gå med i organisationer som tycker saker, är kaxiga, fyller moderpartiet med nya (observera nya) idéer och ryter ifrån när Persson slirar i någon fråga, eller vilar för mycket på hanen i en annan. Kampanjer som åsiktsmässigt samlar så många kamrater som möjligt och samtidigt utmanar borgerligheten är naturligtvis optimala, politiska kompromisser är nödvändiga. Men samtidigt måste SSU våga ta snabba beslut i viktiga frågor, och sedan ska majoritetens åsikt respekteras när SSU berikar samhällsdebatten.
Någonstans där, i skärningspunkten mellan kompromissen och de politiska besluten, kan SSU:s framtid möjligen ligga. Salen fylls med förväntansfulla ombud, stämningen stiger, avslutningsceremonin ska börja. Höstterminen lurar runt hörnet, då kommer det att finnas sju ungdomsförbund att välja på för de inte redan frälsta. Handen upp den som inte tycker att ett enat SSU är det bästa alternativet?
0 Comments:
Post a Comment
<< Home