Tre spännande möten: Wangari, Putnam och Poul Nyrup

Under den senaste dryga veckan har jag haft tre riktiga spännande möten som jag vill dela med mig av. Först träffade jag Wangari Mathai, en fantastisk kvinna från Kenya som vann Nobels fredspris förra året. Mötet skedde under en mindre och riktigt trevlig middag som Lena Sommestad anordnade och jag fick tillfälle att fråga om de regionalistiska idéer som Mark Leonard har presenterat och som jag tidigare har diskuterat här. Hon bekräftade bilden av att den Afrikanska Unionen växer sig starkare, att Afrika hoppas mycket på EU som en kraft mot Bush och för hållbar utveckling. Wangari Mathai sade att hon själv nyligen har accepterat att leda ett råd för afrikanska NGO:s inom den Afrikanska Unionen eftersom hon delar den långsiktiga visionen om att regionala, demokratiska enheter till slut kommer att bilda en världsfederation som bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och en hållbar, social ekonomisk utveckling. Ett mycket spännande samtal med en fascinerande kvinna.

I torsdags i förra veckan träffade jag Robert Putnam på ett möte med SNS-Vision. Hans forskning har inspirerat generationer av studenter inom olika samhällsvetenskapliga discipliner och hans senaste bok "Bowling alone" är ett måste för alla statsvetar-wannabees. Jag frågade om han tror att den svenska välfärdsstaten är positiv för att utveckla socialt kapital och gemenskap mellan människor i ett samhälle, eller om en omfattande välfärdsstat innebär att staten ersätter personliga relationer. Putnam svarade att det finns ett tydligt (men inte överdrivet starkt) samband mellan välfärd och socialt kapital, även om det ibland är svårt att uttyda i vilken riktning som påverkan sker. Vidare slog han fast att om han vore svensk skulle han definitivt vara socialdemokrat och slåss för vår välfärdsmodell, vilket kändes klockers.

I måndags, dagen efter fransmännens "non", fick jag hoppet tillbaka. Under ett EU-seminarium på Sveavägen 68 intog Poul Nyrup Rasmussen scenen och förklarade i storartad stil hur den europeiska socialdemokratin ska ta sig samman och arbeta vidare för ett socialt, federalt och utvidgat Europa som kombinerar marknadsekonomi med en starkare social lagstiftning och mer aktiv finanspolitik. Att Poul Nyrup dessutom alltid tar sig tid att fråga om ECOSY och S-studenter gör inte saken sämre; jag tycker att han är en dynamisk, omtänksam och kraftfull politiker och jag är stolt över att jag fick rösta på honom som ny ordförande för ESP. Imorgon lär holländarna rösta nej, men tack vare Poul Nyrup känns visionen om ett starkt, socialt EU fortfarande levande.

Intressant utveckling i SSU

Vi är nog väldigt många som har hoppats på en lugn och förenande utveckling inom Sveriges bästa och viktigaste ungdomsförbund: SSU. Nu läste jag precis på SSU:s debattforum Agera att Örebro läns SSU-distrikt (brukar räknas som ett traditionellt/"vänster"-distrikt) har beslutat att nominera Alaa Idris till förbundsordförande. Personligen hoppas och tror jag att en framåtsyftande kompromiss borde vara möjlig och att kongressen sedan kan bli en styrkedemonstration inför valrörelsen 2006. Fortsättning lär följa.

Oui 45 - Non 55 = kris i Europa!?

Sitter och tittar på valvakan på franska TV5 och nu kom den första vallokalsundersökningen som tyvärr pekar mot ett väldigt tydligt nej: 45,0 oui och 55,0 non. SvD:s utmärkte Rolf Gustafsson avslutade sin alltid läsvärda söndagskrönika på följande sätt:

"Ärade medborgare! Ett stort tack till president Jacques Chirac! För fem år sedan gav han oss fördraget i Nice. Då stod vi vid avgrundens brant. I kväll har han tagit oss ett stort steg framåt."

Hur steget ut i avgrunden ser ut återstår naturligtvis att se, de närmsta dagarna och hur Chirac agerar kommer att ge en första fingervisning. Tankesmedjan Centre for European Reform är en av många som menar att EU nu står inför sin värsta kris någonsin, men att det som vanligt måste finns en väg framåt. Om du kombinerar orden "Europe" och "crisis" i en Google-sökning får du runt 13 600 000 svar, men tidigare kriser har ofta fått en lösning tack vare ett tydligt politiskt ledarskap - detta krävs mer än någonsin nu. Charles Grant har skisserat en intressant väg framåt i en debattartikel i FT, vissa delar (till exempel att ett omdelbart EU-toppmöte är nödvändigt för att visa handlingskraft) är väldigt lätt att hålla med om.

Sympatisörerna till mina partivänner i det franska socialistpartiet har röstat ungefär som väljarkåren i helhet: 45 procent ja och 55 procent nej. Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att deras nej är väldigt annorlunda jämfört med det EU-hat som finns i vissa svenska vänsterkretsar. När många av mina vänner inom det franska socialistiska ungdomsförbundet röstade nej idag var det ett taktiskt nej: de hoppas kunna korta och omförhandla den nu föreliggande texten och omedelbart komma närmare ett socialt och federalt Europa med mer överstatlighet. Jag delar deras vision men tror att det bästa hade varit ett tydligt ja till den konstitution vi nu har att ta ställning till. Rasisten Jean-Marie Le Pen röstar också nej men av andra orsaker och jag tror att en omförhandling i ett klimat där högern i Europa idag är stark kan omintetgöra många av de framsteg som konstitutionen faktiskt innebär.

Kanske kanske kan det franska nej:et innebära skärningspunkten i Europas historia som sett i historiens backspegel innebar att vänstern tog sig samman över nationsgränserna för att bygga ett socialt Europa, samtidigt som regeringscheferna slutligen insåg att EU måste förankras och utvecklas i bättre dialog med unionens medborgare. You may say I am a dreamer but I am not the only one, och lite optimism behövs mitt i bedrövelsen. Nu ska jag fortsätta att njuta av de heta politiska studiodebatter som kännetecknar fransk politik.

Moderaterna och världens fattiga

I tisdagens TV-debatt hade jag gärna sett Göran Persson attackera moderaternas svaga sidor och därigenom påvisa att de "nya, mjuka moderaterna" som vanligt inte har någon politik inom exempelvis miljö- och biståndsområdet. En artikel som granskar moderaternas cyniska biståndspolitik hittar du här.

Arbetarklassen-Berlusconi 6-5!!!

Årets final i Champions League var utan tvekan en av de bästa och mest spännande fotbollsmatcher som jag har sett (läs mer här om du inte redan är bekant med en av fotbollshistoriens mest klassiska vändingar). Eftersom jag verkligen håller på Liverpool FC (ger lite pengar till klubben varje månad för att komma åt fler videoklipp på hemsidan etc) så har den där löjliga glädjen firat triumfer på en pub i Norrköping där jag såg matchen med ett gäng S-studenter (jo, det blev whisky till alla när straffsparksläggningen var vunnen). Nu sitter jag hemma hos en kompis i Norrköping med ett lyckligt flin och läser följande sammanfattning på klubbens hemsida: "Amazing, astounding, awe-inspiring, breathtaking, extraordinary, hair-raising, heart-stirring, magnificent, marvellous, miraculous, moving, overwhelming spectacular, spine-tingling, striking, stunning, stupefying, stupendous, wonderful." Precis så.

Ett klassiskt arbetarlag från England slår ett lag som sålde sin själ till Silvio Berlusconi. Det finns hopp för fotbollen, Milans lag lär vara värt en 750 miljoner mer än Liverpools och nu hoppas jag att de röda tröjorna inspirerar Italiens vänster så att Berlusconi får ytterligare en örfil när Italien går till val nästa gång.

Post-analys av debatten

Ärligt talat blev jag förvånad över att så många tidningar och opinionsundersökningar hävdade att debatten igår mellan Persson och Reinfeldt var jämn (ok, jag vet jag inte är helt unbiased här, men ändå). Jag tycker, vilket jag skrev precis efter debatten igår, att Persson dominerade kraftigt. En översikt av vad olika bloggare tyckte om debatten hittar du på Jonas Morians utmärkta blogg.

Tre korta om kvällens debatt

Har precis sett debatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt med studentsförbundsvänner vid Möllan i Malmö. Här kommer tre korta tankar:

1. Reinfeldt gjorde om det misstag som Bush gjorde i första debatten mot Kerry; det kändes som om han var nervös och bara hade material för en halvtimme. Han lät sig styras, upprepade sina egna argument och lyckades aldrig riktigt gå på offensiven.
2. När ska moderaterna lära sig attt klä sig som folk? Ful färg på slipsen och en skjorta som var för trång i halsen gjorde att Reinfelds huvud såg ut som ett ägg. Framtoning är viktigt, och tillsammans med Perssons naturliga säkerhet framstod Reinfeldt som en blek figur.
3. När Adaktusson inte förmådde styra debatten borde Persson ha pratat mer om en pro-aktiv, konkret tillväxtagenda. Dessutom kunde han ha slagit på Reinfeldts svaga områden. Varför sänker moderaterna biståndet med åtta miljarder? Innebär moderat miljöpolitik något mer än skatttesänkningar på bensin och skyddsjakt på rovdjur?

Sammanfattning: Med detta lilla minus i kanten framstår Persson som en klar debattvinnare. Nu gäller det att inte tappa initiativet som Kerry gjorde. Full fart framåt! Nu ska jag ta en öl på Möllan.

Bakom rubrikerna i Tyskland

För alla oss som tyckte att de viktiga G8-mötena kändes lite mer progressiva när Clinton, Blair och Schröder åkte dit ihop så finns det anledning till oro. En församling med Bush, Berlusconi, Putin och Barosso inger inte direkt hopp, även om Blair finns kvar och kämpar på (läs mer om Blairs planer för skuldavskrivning och klimatförbättringar i dagens The Guardian).

Nu handlar det naturligtvis om Schröder och det planerade nyvalet i Tyskland - ska ännu än av världens progressiva ledare falla över bord? Jag ringde till en kompis i det tyska socialdemokratiska studentförbundet (Jusos) för att kolla stämningsläget. Enligt min kompis Jan kom verkligen planerna på nyval som en total överraskning, även för de hyfsat insatta. Anledningarna till nyvalet är troligtvis tre: 1. Utan majoritet i överhuset och med tre mandats övervikt i underhuset blir det grymt svårt att styra landet, bland annat med tanke på den missnöjda vänsterflygeln i partiet (har också rapporterats i svensk media). 2. Även Helmut Kohl hade väldigt knapp majoritet de sista två åren innan maktskiftet 1998, nu vill Schröder förekomma istället för att förekommas och försöker visa på handlingskraft och att det är han som har initiativet. 3. SPD är bättre förberedda på ett nyval och hoppas att det ska dröja innan CDU/CSU får ihop en valkampanj och ett valbudskap.

Läget ser i stort naturligtvis väldigt dystert ut, men enligt Jan finns det ännu hopp. Enligt en opinionsundersökning idag går SPD upp två procentenheter (avståndet är nu "bara" åtta procentenheter upp till CDU) och endast en tredjedel av tyskarna menar att de ekonomiska problemen kan lösas med en ny regering. Vidare menar Jan, vars förbund tillhör partiets vänsterflygel, att en kombination av reformprogram (Agenda 2010) och mer vänsterpolitik (SPD:s partiordförande Franz Münteferings aggresiva kritik av kapitalister/kapitalismen) kan få hela SPD på fötter - något som verkligen behövs om valet ska kunna vinnas. Jan erkände dock att det finns en motsättning mellan dessa två strategier och att den måste lösas med ett trovärdigt valprogram som håller fast vid reformagendan men som samtidigt specificerar Münteferings retoriska kritik. Vidare är CDU/CSU:s troliga kandidat Angela Merkel tämligen nyliberal och färglös vilket förhoppningsvis kan placera henne i Bo Lundgren-facket. En första indikation på var tysk socialdemokrati är på väg får vi under Jusos kongress som sammanfallar tidsmässigt med S-studenters (10-12 juni).

Personligen är jag ännu skeptisk till SPD:s chanser. Jag skrev en uppsats en gång om valrörelsen i Tyskland 1998 och de faktorer som avgjorde valet var: 1. SPD höll ihop och kändes fräscha (axeln Gerhard-Oskar höll ihop partiet). 2. CDU och Kohl var trötta, ekonomin inget vidare. 3. "Östtyskarna", som ofta blir tungan på vågen i jämna val, var missnöjda med ekonomin och med Kohl. Ingen av dessa faktorer talar för SPD den här gången och vad gäller väljarna i östra Tyskland har CDU en fördel då Merkel har sin bakgrund där. Men jag ger inte upp hoppet om att Schröder fortsätter göra Blair (eller Brown) sällskap i G8-gänget även senare i höst.

En annan parallell: Ikväll i TV-debatten mot Reinfeldt måste Persson visa att han inte leder ett lag som är trötta på att regera. Jag hoppas att han inte glömmer den pro-aktiva agendan (tillväxt- och utbildningspolitiken) och slår lite där Reinfeldt är svag (brudar, blattar, bögar, bistånd, blommor). Tillbaka in i Kattlagrottan i Täby, Reingren. Du går inte vidare till Rosenbad.

Stockholm Consensus: Why Nordic states lead the world

Precis när jag hade tjatat om Mark Leonards bok ännu en gång sprang jag på en artikel i ämnet i en tidning som jag normalt aldrig läser, The Washington Times. Efter att ha bott i Washington DC drygt ett och ett halvt år försöker jag följa Washington Post hyfsat men dagens artikel från the Beltway hittades alltså hos den konservativa (och ganska populistiska) konkurrenten, du hittar artikeln om "the Stockholm Consensus" här.

Ett litet erkännande

Jag läste nyligen en utmärkt bok av Mark Leonard om EU:s framtid och just nu håller jag på med Richard Layards omtalade Happiness och (såklart) Anders Ehnmarks nya om Gramsci - kommentarer kommer så snart jag läst klart. Politiskt korrekt så det förslår alltså. Men jag erkänner: jag sträckläste Dan Browns Da Vinci koden i julas och kommer att gå och se filmen, en trailer hittar du med hjälp av den här länken:
http://www.apple.com/trailers/sony_pictures/da_vinci_code/

Vad sjutton ska (s) göra?

I det senaste numret av Tiden ställer Anne-Marie Lindgren frågan "Hur mår socialdemokratin", en mycket berättigad fråga. Efter en intressant diskussion med några socialdemokratiska kamrater i min egen ålder (tack för trevligt värdskap Fällman) lommade jag hem längs Norr Mälarstrand och funderade ut en hyfsat konkret pro-aktiv agenda - det som jag tror är lösningen om vi snart ska kunna få ett positivt svar på Anne-Maries fråga. Du hittar texten här och jag varnar för halsbrytande fotbollsmetaforer.

LO-avhopp och Edlings rapport

När avhopp sker är det alltid intressant att försöka förstå vad som ligger bakom, läs mer om Jan Edling här. Den rapport som omnäms finns också tillgänlig nu, tyvärr på en inte helt oväntad hemsida. Återkommer när jag har skummat rapporten under helgen.

Nytt nummer av Libertas!

Idag tisdag kom det nya numret av S-studenters tidskrift Libertas i brevlådan. Tidskriften har faktiskt fått ett rejält uppsving den senaste tiden (nej, det är inte jag som är redaktör och det är en åsikt som kan höras ganska ofta) och det dubbelnummer som precis har utkommit handlar om två diktaturer som förbundet länge har bekämpat: Vitryssland och Burma. Bland skribenterna märks Carin Jämtin (om Vitryssland), Laila Freivalds (om Burma) samt Aung San Suu Kyi (utdrag från ett tal). Om du är medlem och inte har fått tidningen, eller helt enkelt vill börja prenumenera, mejla vår ombudsman per@s-studenter.se. Mina tankar om Burma kan du läsa här.

Därför kommer Europa att dominera 2000-talet!

I samband med valet i Storbritannien knackade jag dörr ett par dagar tillsammans med Labour Students, något som du kan läsa om här. Alla besök i London bör även medföra besök i stora, härliga bokaffärer och på Borders vid Oxford Circus hittade jag en intressant bok av Mark Leonard: "Why Europe will run the 21st century". Med hjälp av många målande exempel besvarar Leonard bokens titel på ett typiskt brittiskt och väldigt underhållande sätt. Tesen är att Europa kommer att dominera 2000-talet, inte genom militär makt eller nya kolonier, utan eftersom kraften i regional integration - uppbyggd av demokrati, fri handel, välfärdssystem etc etc - är en oemotståndligt stark kraft världen över. Läsvärt och tänkvärt.