Leve Debaser och countryrocken!

Känslan igår var klockren: Platsen Debaser, låten "No Depression" med Uncle Tupelo tonar ut i högtalarna och upp på scenen kommer Patty Griffin som jag nu fick se live för första gången. Och det som känslan mest sade var att det här är min musik, min lilla countryrock värld och visst vill jag lyssna på annat men det är sån här musik jag gillar mest. Så där stod jag och Henrik som två Jayhawks-gubbar och njöt av ömsom fantastiska singer-songwriter nummer samt en del lite rockigare, stompigare låtar som inte var riktigt lika bra - men det var samma röst, känsla och musiktradition.

Den musikfåra som kallas Americana/Alternative country går naturligtvis långt tillbaka (bluesen, Gram Parsons, etc etc) men det moderna genombrottet kom när grupper som Uncle Tupelo (som sedan splittrades och blev Son Volt och Wilco) och Jayhawks blandade country och grunge under 1990-talets början. Resultatet blev en perfekt blandning av country och smutsig rock som känns väldigt väldigt amerikansk. Textern handlar ofta om "small town America" där jobben och kärleken försvinner och whiskyn tillfälligtvis botar. Ibland blir texterna rent politiska och det var ingen tillfällighet att Patty Griffin igår pratade om kriget i Irak (jag såg inga av Timbro-bloggarna på konserten igår och inte bombmattans chefsideolog Per Ahlmark heller). Några nybörjartips är tidningen No Depression (döpt efter låten), skivbolaget Lost Highway samt kändisarna i genren: Emmylou Harris, Steve Earle, Dixie Chicks, Lucinda Williams, Red House Painters, Ryan Admas tidigare band Whiskytown - för att nämna några.

Debaser gör verkligen en kulturgärning genom att ta hit alla smala, underbara artister och kombinationen uteservering vid Karl Johans Torg och rökförbud under konserterna borde göra att vi blir många som ses där i sommar.